2007-08-19

Vinnande bidrag i kategorin ”Snårigaste inledning”,
eller,
Mycket skrik för lite ull,
eller,
Finns det nån tanke bakom alls?

För länge sen, när jag pluggade på Teknis, fanns på Flygsektionen en teknolog som hette Einar. Einar var något av en legend, inte bara på Flyg utan även på övriga KTH, som på den tiden var tillräckligt litet för att man skulle kunna ha någorlunda koll på varandra. Det förefaller mig också ibland att trots den mindre mängden personer så fanns det fler original. Kanske kunde de sticka ut mer på den tiden.

Einar var ett kårvrak, en av dessa som lägger ner mängder av tid på att anordna fester, driva studentfackliga ärenden och hjälpa andra teknologer, kort sagt en av dessa eldsjälar utan vilken ingen förening överlever. En följd härav är att studierna lätt blir lidande och när Einar med tiden gick hädan för egen hand hade han varit inskriven i femton år eller så, vilket naturligtvis gav förutsättningar för mängden historier om honom och inte minst den ärliga saknad och sorg bland många över hela KTH som uttrycktes i den vackra dödsruna som sektionskamraterna skrev. (Jag var doktorand ungefär lika länge och när jag hörde en yngre kollega beskriva mig som en ”institution på institutionen” började jag på allvar anstränga mig för att ta mig därifrån – dock i mitt fall genom att ta examen.)

Men, under mitt första år som teknolog levde han fortfarande och jag läste i Flygs sektionstidning en anekdot om honom som gick ungefär så här:
Einar skulle upp på tentan i Mek. Mek-tentorna bestod huvudsakligen av typtal och hade man plugggat fem extentor fick man garanterat godkänt. Einar var ambitiös och pluggade tio extentor. Tyvärr hade detta bara gett honom tid att memorera svaren.

På tentan kommer mycket riktigt ett av typtalen och Einar skriver raskt ner svaret medan han fortfarande kommer ihåg det. Sen börjar han arbeta med lösningen men fastnar halvvägs. Han utgår då från svaret och börjar jobba sig bakåt men kommer inte riktigt ända fram till den punkt där han fastnat tidigare. Vad göra? Einar inför överraskningskoefficienten stora Ö och sätter likhetstecken. Einar klarar tentan.

Denna historia återberättade jag något senare för ett par sektionskamrater. En av dem, en ärans träbock som till min stora lättnad hoppade av studierna inte alltför långt senare, gned sig på hakan och invände:
– Men inte kan väl tentarättaren ha godkänt det?*
– Förbannade historieförstörare! skrek jag.
Orubbad fortsatte träbocken att gnida sig på hakan och konstaterade fundersamt:
– Ja, man kanske inte ska analysera historier på det sättet…

Vilket för mig till det som egentligen var det jag tänkte skriva om, nämligen att analysera sönder en billig vits, jag kanske är gammal nog att kunna tillåta mig att vara en träbock.

Christina vrålar i vrede och frustration över (bl a?) det mansdominerade samhället och jag drar mig till minnes en historia jag läst någonstans för länge sen:
En gumma kommer in på apoteket och får syn på en flaska med en dödskalle och texten ”GIFT”. Hon konstataterar:
– Ja, se karlar kan se ut hur som helst, de blir gifta i alla fall.

Nu skulle man kunna tänka sig att den som ursprungligen totade ihop denna historia helt enkelt utgick från de dubbla betydelserna i ordet ”gift” och sen försökte baka ihop en historia runt det, men man behöver inte vara Freud för att reflektera över den bitterhet som lyser fram. Bara att gumman utgår från att dödskallen är en man (om hon nu inte förstås var (f d) osteolog och kunde identifiera könet på ögonhålornas form, men ikoniska framställningar är nog i allmänhet inte tillräckligt detaljerade för att detta ska vara möjligt), kopplat till det förmodat åtråvärda tillståndet att vara gift. (Man kan till och med fundera över om det är så att äktenskapet ska uppfattas som åtråvärt för mannen enbart.) Frågan är också om det finns en antydan av tvång, samhälleligt eller annorledes, som garanterar äktenskap åt männen, oberoende av deras yttre företräden. Det är dock oklart om gumman anser karlar vara kräk även i sina inre egenskaper, det skulle kunna tänkas vara givet förstås. Inramningen av historien antyder att den utspelar sig kanske inte direkt i nutiden, där det sällan står flaskor framme på apotekshyllorna på det sättet och framförallt inte heller med sådana etiketter. Kanske är giftermål inte lika viktigt idag heller, även om tvåförhållanden fortfarande tycks vara normen.

Om nu dessa funderingar hade nån sorts slutsats skulle den här bloggen inte heta som den gör…



* Jo, nog kunde tentarättaren det. Några år senare hamnade jag i i stort sett samma situation på en Diff & Trans-tenta där Greens formel fallit mig ur minnet, men jag jobbade mig mot mitten av problemet från bägge hållen och satte likhetstecken i mitten. Jag blev också godkänd på tentan.

3 comments:

Martin said...

Om en annan mindre framgångsrik teknolog, lasermannen John Ausonius, kan man läsa i Gellert Tamas fascinerande bok. Ausonius bodde tidvis i KTH:s offentliga utrymmen och lyckades knappt ta en enda poäng.

kai said...

Ja jisses, och sen hade vi ju Balettmannen, AIDS-forskarmannen och fömodligen en del andra galningar som också hamnade i finkan till slut.

Fast de allra flesta teknologerna är snälla :-)

Chris said...

överraskningskoefficienten skall from tillämpas flitigt. tackar. krya på dig.

/vrålapa